Idag var jag på efterlängtad fika med saknad vän. Vilket var underbart och uppfriskande! Visst är det skönt med vänner man kan diskutera med.
Vi diskuterar alltså mycket när vi ses – allt mellan himmel och jord. Ofta mina intressen, förhållanden och personer. Idag diskuterade vi dessa saker och kom såklart in på oss själva utifrån andra. Först och främst mig kom vi in på – och därefter kvinnor i misshandelsförhållanden.
Misshandel är inte bara fysisk våld – utan även psykisk kränkning.
Vi pratade om hur blind man är i ett sådant förhållande och att fast man har bevisen rakt framför sig är det inte alltid man ser dem.

I förhållandet med den alkoholiserade mannen så var beviset framför mig helatiden – men jag såg det inte. Fast att han kom hem stupfull ibland flera gånger i veckan, klockan fem på kvällen, var han inte alkoholist. Han älskade mig ju. Jag älskade honom. Vad han gjorde kunde han inte hjälpa och trots att jag lämnade honom många gånger för att jag var rädd. Lämnade jag bara honom för stunden – för att kunna andas. När saker och ting lugnat ner sig och han var nykter och ångerfylld, samtidigt förbannad på mig för att jag lämnat honom – flytt, så kom jag tillbaka och fortsatte att älska och acceptera – och framförallt för att hjälpa. Jag ville hjälpa honom så mycket. Hans fruktansvärda bakgrund och hans ångest över att inte bli som sin far gav mig känslan av ett ansvar för honom. Han älskade ju mig. Hos mig kunde han gråta, inte hos någon annan. Han hade ju VALT mig – därför hade jag ett ansvar. Jag älskade honom så mycket och förstod inte varför han inte ändrade sig trots alla mina tårar och hjälpsamma försök och värmande ord. Helt plötsligt var det också mitt fel – jag måste erkänna att jag inte städade mycket. Vår lägenhet var en levande sopgård – men varför måste ni fråga er? Som jag har frågat mig själv.

- Du är ju full?!
- Du har inte burit upp tvätten! Kan du inte göra ett jävla helvete här hemma eller? Du gör fan ingenting!

- Du har alkoholproblem!
- Du har vikt problem!!

Ibland städade jag – ordentligt! När jag mindes underbara stunder och när jag satt och längtade efter honom – som jag gjorde varje dag. Jag längtade och längtade samtidigt som jag undrade och undrade… hoppades och hoppades..
Idag ska jag göra det jättefint här hemma och när han kommer hem så blir han glad. Men oftast slog det fel och han kom hem onykter och märkte inte ens att jag städat.. Och där satt jag som ett fån..

Ibland tyckte jag att allt var mitt fel. Många gjorde det mitt fel..
En gång kom min dåvarande svärmor hem till oss och skulle prata. Hon menade på att vad skulle han göra hemma (om inte supa) när jag var hos vänner helatiden och jag borde ju faktiskt städa lite – det är ju inte kul att komma hem till ett så skitit hem. Men varför var jag inte hemma?Kan man fråga sig…
I slutet så var jag inte mycket hemma. Det var då jag hade börjat att se, förstå. Jag höll mig borta så länge jag kunde och hoppades på att han skulle vara nykter när jag kom hem. I slutet var det nästan aldrig.  Ofta låg han i soffan när jag kom hem, med snus rinnande ner för hakan och en 7,2:a på soffbordet. Sista tiden somnade han på soffan och jag sov ensam med hunden i sängen, på övervåningen, med min dotter.

I mitten av förhållandet orkade jag inte träffa mina vänner. Jag var nästan död då kändes det som. Jag hade tappat bort mig själv. Satt bara ensam hemma och åt glass. Ibland skrev jag blogginlägg om min ångest som var varvad med hopp, skuld och ansvarskänslor.
Jag var gravid och bara väntade ut tiden tills barnet skulle komma. Undrandes om han skulle sluta dricka då barnet kommit. Vilket han hade lovat mig med exakta ord: Tror du jag e så jävla dum så jag dricket när barnet har kommit?!” 
När jag var gravid försökte jag få honom att dricka mindre av sympati för min skull – men då blev han väldigt arg och menade på att jag var avundsjuk för att jag inte fick dricka. Att jag försökte kontrollera honom pågrund av min avundsjuka. När barnet sen kom så tog det fem dagar tills han var full. Han menade på att han inte kommit in i rutinerna än och att jag skulle tycka att snedsteget var okej. När jag sen frågade hur många snedsteg han skulle få ta så svarade han inte noll – inte ett - inte tre – utan 30. 30 gånger skulle jag acceptera - för att det skulle finnas marginal kanske?

 I boken ”Varför går hon?” av Carin Holmberg och Viveka Enander kan man läsa om Eva Lundgrens teori som kallas ”Våldets normaliseringsprocess” –  den process i vilken våld blir ett normalt drag i vardagen och som leder fram till att våldet accepteras och försvaras. Den består av tre olika steg:

Den kontrollerade Isoleringen: då mannen isolerar kvinnan från sitt sociala nätverk och gör så att han är hennes enda person i världen. Hennes bollplank och den som dominerar hennes känsloliv. Det han säger och gör är det enda hon vet – därför blir det han gör och säger som det är. Han är sanningen.

Kontroll mellan växling av våld och värme: Mannen växlar mellan att vara kärleksfull och omvårdande och våldsam och aggressiv - därför utvecklar kvinnan ett känslomässigt beroende av mannen. Växlingen mellan värmen och våldet i kombination med isoleringen gör att skildaden mellan gott och ont luckras upp och tillslut uppfattas våldet som en kärlekshandling.

Anpassning: Kvinnan anpassar sig sedan för att klara situationen men så småningom för att kunna överleva. Att hon anpassar sig menas inte bara att hon gör som mannen säger utan hon börjar också se sig själv med ”mannens ögon”. Hon ser ner på sig själv på det vis han gör och det han uttrycker att hon är – är sant.

Detta kom vi in på på fikat. Jag förklarade det för min saknade vän och hon nickade instämmande och nog något oroat.

Som jag berättade ovan så stämmer det bra in på mig – därför är denna bok så fascinerande för mig. Den ger mig kraft att förlåta mig själv för de skuldkänslor som jag inte ska ha.

Recent Entries

• november 2011
• oktober 2011
• september 2011
• augusti 2011
• juni 2011
• mars 2011
• oktober 2010
• september 2010
• augusti 2010
• juli 2010
• juni 2010
• april 2010
• mars 2010

This entry was posted on onsdag, april 14th, 2010 at 20:51 and is filed under Kränkt, Personligt, Vi vägrar vara tysta!. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.