det brister
Jag har ringt nu. Jag fick prata med en väldigt snäll och sympatisk man, Jimmy. Han hade vacker telefonröst och fick mig att känna mig trygg.
Första sekunden jag hörde att det var en man som svarade blev jag stel i hela kroppen och jag kände hur luften rann ur mig. Hur ska jag orka att bevisa mig själv inför den här personen? Men det gick bra och jag berättade allt med en väldigt skör och darrande röst – med varje sekund nära till tårar.
Efter anmälan var klar och jag lagt på kom älskling och berättade hur stolt han är över mig. Då börjar tårarna spruta ut och jag känner mig som ett litet barn. Jag håller för öronen när han pratar och jag aktar mig för hans kärleksfulla klappningar.
Jag känner mig inte stor och stark – jag känner mig så liten att jag vill lägga mig ner och försvinna! Jag vill bara låta mörkret svepa in mig i sitt hemska täcke. Men han låter mig inte. Han avvaktar, är kärleksfull och får mig på mina fötter igen.
Det är viktigt att komma ihåg att det finns män som är underbara i stunder som denna. Det är viktigt att komma ihåg vem man är.
Tagged with: deprimerad • polisanmälning • sexuella trakasserierRecent Entries
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juni 2011
- mars 2011
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- april 2010
- mars 2010
Kommentera