ett brev till en älskad vän.
Detta inlägget skriver jag för att jag älskar någon väldigt mycket. Det är till en väldigt stark och fantastisk kvinna. En kvinna som har rest sig från en näradödenupplevelse. Rest sig efter många års förnedring under uppväxten. Hon har fått ta aldeles för mycket ansvar för tidigt i sitt liv. Hon har vänner och älskade som hon har förlorat. Hon har rest sig från depressioner, panikångest och ätstörningar. Besvikelser, otrogenheter, slag och kränkningar. Hon är nu en vuxen underbar kvinna som lärt sig att älska livet och driver ett eget företag – som hon har byggt upp från grunden aldeles själv. Jag beundrar henne något så fantastiskt och jag är så stolt över henne!
Det finns ingen annan jag känner som har varit med om så mycket som hon har. Hon är en kvinna som ska belönas med kärlek och applåder.
Jag älskar dig, min älskade underbara vän. Du har hjälpt mig att växa upp och hatat och älskat mig i nöd och lust. Du har blandat ditt blod med mitt och du har varit med mig i mina bästa och värsta stunder. Vi har delat allt i hela världen och det finns nog inte mycket som vi inte vet om varandra.
Människor säger ofta att vi ser ut som systrar. Det är för att vi är det. Så är det. Jag har aldrig älskat eller hatat en vän som jag älskar och har hatat dig. Så är det. Vi är systrar. Och jag försöker allt vad jag kan att rädda dig när jag ser att någonting är fel. Jag har varit där själv och jag ser alla signaler och kommer inte låta dig hamna i fördärvet som jag var i själv.
Jag gav mitt liv till en människa som älskade mig. En människa som inte kunde ge lika mycket som jag förtjänade utan lät mig hamna i fördärvet för att han var aldeles för uppslukad av sig själv och sitt eget. Jag hatade alla som berättade det för mig och jag var så blind som så många andra i samma situation. Men när mörkret föll över mig och jag satt där ensam när han gjorde de dåliga dagarna. När han var aldeles för uppslukad av sig själv och jag fick tid att tänka på vem jag egentligen var och var jag hade hamnat. Jag vet inte vilket som var värst. Om det var skulden till mig själv för att jag stannade när alla andra eller när jag själv egentligen talade om att jag borde gå. Jag frågade mig själv och alla andra om jag överreagerade på hans beteende men ingen tyckte det och jag vet idag att jag underreagerade något så fruktansvärt. Jag dog. Jag orkade inte leva mitt liv. Jag orkade inte träffa mina älskade vänner på en fika för jag visste inte vem jag var längre. Dessa underbara människor som jag känt i nästan tio år kunde jag inte prata med längre. Jag var bara ett skal som ville sova och försvinna. Dessutom började jag bli lik honom. Jag blev labil och kunde lätt hata människor i min omgivning om de sa någonting som var fel. Han gjorde så jag hatade dig en kort period i mitt liv. För jag visste inte vem jag var.
Jag visste alla varningar. Jag såg dem men jag tittade rakt igenom dem som om de vore luft och vissa stunder var relationen viktigast i hela världen. Viktigare än min hälsa och mina vänner. Viktigre än mat och musik. Men jag grät så mycket och jag oroade mig så mycket som jag aldrig har oroat mig förut. För den här människan som jag kände att jag var tvungen att ta hand om. Han mådde ju så dåligt. Han hade ingen annan än mig. Det var bara jag som kunde hjälpa honom. Ingen lyssnade han på som han lyssnade på mig. Men han lyssnade inte tillräckligt mycket för att sluta med sitt beteende.
Jag har så många citat från så många kvinnor som bekräftar mina känslor.
Jag har så mycket fakta och så mycket erfarenhet. Jag har så mycket oro och ilska i min kropp. Men framförallt har jag så mycket kärlek.
”Den kärleken jag kände för honom, något liknande kommer jag aldrig att känna i mitt liv igen. Det var så stort.”
”Jag tyckte synd om honom. För han berättade hur han hade haft det… mentalsjukhus. Han hade blivit så misshandlad sedan han var barn. Så han kunde verkligen inte hjälpa att han var som han var. När han berättade kände jag hur det verkligen gjorde ont i hjärtat att höra honom. Jag tyckte verkligen synd om honom, sådär jätteallvarligt. Eftersom han sa att han älskade mig så mycket och jag var det finaste, det enda, han hade tänkte jag att om jag älskar honom och finns där så mår han bättre, eller han har iallafall mig då.”
”Han var ju normal emellan gångerna. Och jag tänkte att om han är normal mellan gångerna så måste det ju vara mig det är fel på. Det är jag som trycker på någon knapp som gör att han blir såhär. Jag menar.. någonting måste det ju vara som, som utlöser det här. Så att jag gav mig själv skulden mer eller mindre.”
”Jag var den enda för honom. Han hade ingen annan än mig, så försvann jag hade han noll och inget”
”Jag började ju tänka men jag trodde ju inte på henne. Jag trodde hon överdrev för hon var rädd. Jag trodde att hon överförde sin rädsla på mig.”
”Bra länge trodde jag att hon (psykologen) satt och ljög för mig. Jag satt och försvarade honom hela tiden fast jag visste varför jag hade lämnat honom. Jag visste ju exakt varför jag hade flytt därifrån men ändå satt jag och försvarade honom.”
”Jag är meningen om att han utplånade hela mig. Allt vad jag tyckte eller kände eller mina värderingar och min moral det tog han bort. Och så var det bara han, han, han.”
”Jag har pratat om att lämna honom hur länge som helst. Alla har uppmuntrat mig till det. Alla vet ju. Jag är som en öppen bok.”
Recent Entries
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juni 2011
- mars 2011
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- april 2010
- mars 2010
Kommentera