Det får mig att tappa orken. Att vilja gå härifrån och det får mig att nästan kräkas. För i systemet så räknas jag som ingenting. Inte för någon.

Se video här!

Just nu har jag en miljon bollar i luften. Jag pluggar, jag jobbar, jag jobbar med Engla, jag svarar på frågor från frågelådan på tjejjouren.se, jag är småbarnförälder, sambo och ska hålla mitt boende i skick från disk, tvätt o andra orenheter – samtidigt som jag ska underhålla ett socialt nätverk. Jag ska kunna hantera alla dessa saker och gör jag något som är fel - som att dubbelboka en vikarietid - då smäller det och ansvaret ligger genast på mig som enskild individ och inte på företagets eller systemets brister.

Jag har valt alla saker själv. Det vet jag. Jag älskar att jobba med Engla. Det är min passion. Jag älskar barn – som jag vikarierar med och jag pluggar någonting som jag vill. Men jag måste göra alla sakerna för att kunna överleva och betala min hyra. Det räcker inte att jag gör det jag älskar. Så är det för många idag. Men om alla gjorde det dom älskade och fick lön för det hade samhället varit mer lönsamt och mindre stressigt.
För alla hade valt olika. Så är det ju.

Jag hade inte valt att jobba med att sitta på espressohouse och dricka ICV – jag hade valt att arbeta på en tjejjour och allt vad det innebär. För det finns saker som man älskar, som man inte vill arbeta med utan man vill ha kvar dem som fritidsintressen och vid lite speciella tillfällen – inte arbete.

Gör man inte som någon annan vill, i dagens samhälle. Så ska man bli förhörd om varför och det räcker inte med att man säger att man inte vill eller att man inte trivs eller att man inte vill arbeta med just det yrket är inte skäl nog att inte göra det. Man ska vara olycklig helt enkelt – bara man är ett kuggjhul i systemet så gör man nytta. Då betalar man skatt och en duktig människa – ingen individ. För vem man är som person. Det vet ingen och det spelar ingen roll.

Världens bästa brudar <3

Här har ni en viktig länk; http://www.youtube.com/user/feministiskvideo

Våldtäkt & Romantik, Katrine Kielos.
Det här är en bok om våldtäkt. Inte som ett symptom och inte som ett instrument för att plocka politiska poäng. Inte heller som en symbolfråga som belyser andra orättvisors relativa allvar.
Få saker är så accepterade i samhället som kvinnors rädsla. Även de mest högljudda anti-feminister är förstående inför denna rädsla. Många är de som vill följa dig hem, pracka på dig alarm, och lära dig att alltid ha mobilen påslagen i handen.
Men – självförsvar börjar i att man definierar den egna kroppen som något som är värt att försvara. Som något som är värt att uttrycka en självständig vilja. Som har rätt att röra sig ute i världen utan att behöva be om ursäkt för det med varje ängslig rörelse.
Därför måste kvinnan göra uppror mot rädslan och mot den kultur som konstruerar henne som våldtäktsbar. Vi måste prata om våldtäkt för vad det är, och vad det gör. Mot kvinnor. Med kvinnor, idag.

Den amerikanska mardrömmen, Susan Faludi.
Vad finns det för samband mellan terrorattacken mot World Trade Center 2001 och John Wayne och Doris Day? I artikel efter artikel som publicerades efter attacken hyllades män som hjältemodiga brandmän och soldater medan kvinnor presenterades som hjälplösa, sörjande mödrar och gravida änkor. Varför blev attacken en förevändning för att återupprätta förlegade hemmafruideal?

I Den amerikanska mardrömmen söker Susan Faludi förklaringar bakåt i historien, tillbaka i pionjärtiden på 1700-talet då urtypen för den amerikanske hjälten en stark vit man som försvarar värnlösa mödrar och döttrar från barbariska angripare skapades. Faludi visar hur politikerna, media och populärkulturen i en tid av nationellt hot väckte liv i en falsk myt och på så sätt undvek en seriös debatt om 11 septembers orsaker och långtgående konsekvenser.

Alexandramannen – vår tids största nätsexhärva, Katia Wagner.
När 17-åriga J. kliver av planet på Malmö flygplats väntar Alexandramannen på henne. Han har en röd ros i munnen. Det är Alexandra som via internet övertalat J. att resa till Atheer Al Suhairy. Han vill köpa sex. Efteråt tycker han att helgen varit perfekt. Hon beskriver den som en mardröm.

I boken Alexandramannen ger han sin version av det som hänt. Det gör också J. och ytterligare fem unga tjejer. De berättar om timslånga chattar på nätet med Alexandra, om sexträffar med Atheer Al Suhairy och om ett samhälle och en vuxenvärld som svikit totalt.

Tre väldigt intressanta och viktiga böcker!

Så! Nu räcker det med snacket om att vi kvinnor har det mycker bättre här än i andra länder. Ja, det har vi. Men vi blir också mest våldtagna i hela Europa. Det är väl fan inget att skryta med!
Jag blir så förbannad FÖRBANNAD FÖÖRBANNAD!

Vill ni läsa lite mer om Fi!’s pengabränning klicka här.

Jag blir förbannad. Varför kan man inte bara njuta av gemenskapen och musiken på en festival? Åker man för att våldta folk? Va?!

Jag måste också påpeka o ge en eloge till denna kille som verkligen gav mig intrycket av att vara en väldigt respektfull och omtänksam person. Jag märkte att han har stor respekt för kvinnor/tjejer och är insatt och bryr sig, helt enkelt. Bland alla svin som man träffar i sitt liv så var det skönt och lättande att träffa honom.
Dessutom gav han mig en eloge för att jag varit ensamstående mamma osv.

Tack!