Det får mig att tappa orken. Att vilja gå härifrån och det får mig att nästan kräkas. För i systemet så räknas jag som ingenting. Inte för någon.

Se video här!

Våldtäkt & Romantik, Katrine Kielos.
Det här är en bok om våldtäkt. Inte som ett symptom och inte som ett instrument för att plocka politiska poäng. Inte heller som en symbolfråga som belyser andra orättvisors relativa allvar.
Få saker är så accepterade i samhället som kvinnors rädsla. Även de mest högljudda anti-feminister är förstående inför denna rädsla. Många är de som vill följa dig hem, pracka på dig alarm, och lära dig att alltid ha mobilen påslagen i handen.
Men – självförsvar börjar i att man definierar den egna kroppen som något som är värt att försvara. Som något som är värt att uttrycka en självständig vilja. Som har rätt att röra sig ute i världen utan att behöva be om ursäkt för det med varje ängslig rörelse.
Därför måste kvinnan göra uppror mot rädslan och mot den kultur som konstruerar henne som våldtäktsbar. Vi måste prata om våldtäkt för vad det är, och vad det gör. Mot kvinnor. Med kvinnor, idag.

Den amerikanska mardrömmen, Susan Faludi.
Vad finns det för samband mellan terrorattacken mot World Trade Center 2001 och John Wayne och Doris Day? I artikel efter artikel som publicerades efter attacken hyllades män som hjältemodiga brandmän och soldater medan kvinnor presenterades som hjälplösa, sörjande mödrar och gravida änkor. Varför blev attacken en förevändning för att återupprätta förlegade hemmafruideal?

I Den amerikanska mardrömmen söker Susan Faludi förklaringar bakåt i historien, tillbaka i pionjärtiden på 1700-talet då urtypen för den amerikanske hjälten en stark vit man som försvarar värnlösa mödrar och döttrar från barbariska angripare skapades. Faludi visar hur politikerna, media och populärkulturen i en tid av nationellt hot väckte liv i en falsk myt och på så sätt undvek en seriös debatt om 11 septembers orsaker och långtgående konsekvenser.

Alexandramannen – vår tids största nätsexhärva, Katia Wagner.
När 17-åriga J. kliver av planet på Malmö flygplats väntar Alexandramannen på henne. Han har en röd ros i munnen. Det är Alexandra som via internet övertalat J. att resa till Atheer Al Suhairy. Han vill köpa sex. Efteråt tycker han att helgen varit perfekt. Hon beskriver den som en mardröm.

I boken Alexandramannen ger han sin version av det som hänt. Det gör också J. och ytterligare fem unga tjejer. De berättar om timslånga chattar på nätet med Alexandra, om sexträffar med Atheer Al Suhairy och om ett samhälle och en vuxenvärld som svikit totalt.

Tre väldigt intressanta och viktiga böcker!

Så! Nu räcker det med snacket om att vi kvinnor har det mycker bättre här än i andra länder. Ja, det har vi. Men vi blir också mest våldtagna i hela Europa. Det är väl fan inget att skryta med!
Jag blir så förbannad FÖRBANNAD FÖÖRBANNAD!

Hur ska han kunna hitta en tjej med de kraven – om hon har de kraven – vad lär hon sin son? Vad har han för krav i slutändan..

Jag blir förbannad. Varför kan man inte bara njuta av gemenskapen och musiken på en festival? Åker man för att våldta folk? Va?!

Jag måste också påpeka o ge en eloge till denna kille som verkligen gav mig intrycket av att vara en väldigt respektfull och omtänksam person. Jag märkte att han har stor respekt för kvinnor/tjejer och är insatt och bryr sig, helt enkelt. Bland alla svin som man träffar i sitt liv så var det skönt och lättande att träffa honom.
Dessutom gav han mig en eloge för att jag varit ensamstående mamma osv.

Tack!

TIVOLI NIGHTCLUB, HAMNTORGET, HELSINGBORG
----------------------------------------------------------

BROTTSTID

Lördag 2010-03-20 kl. 02.30 t.o.m Lördag 2010-03-20 kl. 03.00
----------------------------------------------------------
BROTT/HÄNDELSE

Misshandel
Ofredande
----------------------------------------------------------
FRITEXT

BROTTET

En okänd person har slagit Erika i ansiktet så att smärta uppstått.
Personen har även dragit Erika i håret och tagit henne på rumpan.

OMSTÄNDIGHETER

Erika var på krogen The Tivoli i Helsingborg.
När hon gick förbi en kille i Vinylbaren så kände hon hur han tog tag i hennes hår och drog till,
han drog så pass att smärta uppstod och Erika var tvungen att stanna och böja sig bakåt.
När Erika stannade så släppte han taget om hennes hår och tog henne på rumpan.
Erika vänder sig om och ser då att killen är påväg bort till sina kompisar.

Erika kände sig väldigt kränkt då hon gick ifatt killen och frågade "Vad fan håller du på med?" 
och gav honom sedan en örfil.
Killen gav då Erika ett slag på övre delen av hennes kind så att smärta uppstår.
Erika beskriver slaget som en blandning mellan ett knytnävslag och en örfil.
Erika blir väldigt chockad av händelsen och lämnar då The Tivoli.

SIGNALEMENT

Han var av utländsk härkomst, runt 175 cm lång och ca 20-25 år gammal.
Han hade mörkt kortklippt hår. 
Erika är osäker på vilken klädsel han hade men tror att han kan ha haft en blå tröja på sig.

SKADOR

Erika var svullen på kinden och hade ont i kinden i en dag efter slaget.
Inga skador finns dokumenterade.

ÖVRIGT

Erika vet inte om det finns någon kameraövervakning på The Tivoli.

--------------------------------------------------------------

Många tycker jag e löjlig för att jag inte vill att min dotter ska leka med barbiedockor. Det är inte för att de är dockor utan för att de är kvinnor med helt fel proportioner. Jag har ju själv lekt med barbiedockor och själv haft fruktansvärda komplex för hur jag ser ut. Det är kanske inte bara barbiedockans fel - men säkert en faktor. Får man lära sig från när man är liten hur en vacker kvinna ska se ut – helt förvrängd – så blir det så i hjärnan på en själv också. Därför vill jag inte att min dotter ska leka med barbiedockor.

Många undrar varför jag startat denna blogg och varför jag skickar vidare den som en galning till folk som inte är speciellt engagerade. Det är för att jag vill öppna folks ögon. Jag vill bevisa för folk att det hände någonting varje dag. Det händer mycket varje dag – och kan jag öppna några ögon är det underbart. Att lönerna i sverige är olika är det minsta problemet. Människor far illa varje dag.
Jag har ju själv blivit misshandlad både fysiskt och psykiskt, kränkt, levt i ett alkoholistiskt förhållande, blivit sexuellt utnyttjad, hotad och mycket mer och jag är en 23årig kvinna i Sverige, ett land där vi kvinnor har det väldigt bra i förhållande till kvinnor i andra länder.

Jag må kanske vara löjligt – tro det då. Men läs vad jag har att skriva och lyssna till vad jag har att säga.

I förhållandet med den alkoholiserade mannen så var beviset framför mig helatiden – men jag såg det inte. Fast att han kom hem stupfull ibland flera gånger i veckan, klockan fem på kvällen, var han inte alkoholist. Han älskade mig ju. Jag älskade honom. Vad han gjorde kunde han inte hjälpa och trots att jag lämnade honom många gånger för att jag var rädd. Lämnade jag bara honom för stunden – för att kunna andas. När saker och ting lugnat ner sig och han var nykter och ångerfylld, samtidigt förbannad på mig för att jag lämnat honom – flytt, så kom jag tillbaka och fortsatte att älska och acceptera – och framförallt för att hjälpa. Jag ville hjälpa honom så mycket. Hans fruktansvärda bakgrund och hans ångest över att inte bli som sin far gav mig känslan av ett ansvar för honom. Han älskade ju mig. Hos mig kunde han gråta, inte hos någon annan. Han hade ju VALT mig – därför hade jag ett ansvar. Jag älskade honom så mycket och förstod inte varför han inte ändrade sig trots alla mina tårar och hjälpsamma försök och värmande ord. Helt plötsligt var det också mitt fel – jag måste erkänna att jag inte städade mycket. Vår lägenhet var en levande sopgård – men varför måste ni fråga er? Som jag har frågat mig själv.

- Du är ju full?!
- Du har inte burit upp tvätten! Kan du inte göra ett jävla helvete här hemma eller? Du gör fan ingenting!

- Du har alkoholproblem!
- Du har vikt problem!!

Ibland städade jag – ordentligt! När jag mindes underbara stunder och när jag satt och längtade efter honom – som jag gjorde varje dag. Jag längtade och längtade samtidigt som jag undrade och undrade… hoppades och hoppades..
Idag ska jag göra det jättefint här hemma och när han kommer hem så blir han glad. Men oftast slog det fel och han kom hem onykter och märkte inte ens att jag städat.. Och där satt jag som ett fån..

Ibland tyckte jag att allt var mitt fel. Många gjorde det mitt fel..
En gång kom min dåvarande svärmor hem till oss och skulle prata. Hon menade på att vad skulle han göra hemma (om inte supa) när jag var hos vänner helatiden och jag borde ju faktiskt städa lite – det är ju inte kul att komma hem till ett så skitit hem. Men varför var jag inte hemma?Kan man fråga sig…
I slutet så var jag inte mycket hemma. Det var då jag hade börjat att se, förstå. Jag höll mig borta så länge jag kunde och hoppades på att han skulle vara nykter när jag kom hem. I slutet var det nästan aldrig.  Ofta låg han i soffan när jag kom hem, med snus rinnande ner för hakan och en 7,2:a på soffbordet. Sista tiden somnade han på soffan och jag sov ensam med hunden i sängen, på övervåningen, med min dotter.

I mitten av förhållandet orkade jag inte träffa mina vänner. Jag var nästan död då kändes det som. Jag hade tappat bort mig själv. Satt bara ensam hemma och åt glass. Ibland skrev jag blogginlägg om min ångest som var varvad med hopp, skuld och ansvarskänslor.
Jag var gravid och bara väntade ut tiden tills barnet skulle komma. Undrandes om han skulle sluta dricka då barnet kommit. Vilket han hade lovat mig med exakta ord: Tror du jag e så jävla dum så jag dricket när barnet har kommit?!” 
När jag var gravid försökte jag få honom att dricka mindre av sympati för min skull – men då blev han väldigt arg och menade på att jag var avundsjuk för att jag inte fick dricka. Att jag försökte kontrollera honom pågrund av min avundsjuka. När barnet sen kom så tog det fem dagar tills han var full. Han menade på att han inte kommit in i rutinerna än och att jag skulle tycka att snedsteget var okej. När jag sen frågade hur många snedsteg han skulle få ta så svarade han inte noll – inte ett - inte tre – utan 30. 30 gånger skulle jag acceptera - för att det skulle finnas marginal kanske?

 I boken ”Varför går hon?” av Carin Holmberg och Viveka Enander kan man läsa om Eva Lundgrens teori som kallas ”Våldets normaliseringsprocess” –  den process i vilken våld blir ett normalt drag i vardagen och som leder fram till att våldet accepteras och försvaras. Den består av tre olika steg:

Den kontrollerade Isoleringen: då mannen isolerar kvinnan från sitt sociala nätverk och gör så att han är hennes enda person i världen. Hennes bollplank och den som dominerar hennes känsloliv. Det han säger och gör är det enda hon vet – därför blir det han gör och säger som det är. Han är sanningen.

Kontroll mellan växling av våld och värme: Mannen växlar mellan att vara kärleksfull och omvårdande och våldsam och aggressiv - därför utvecklar kvinnan ett känslomässigt beroende av mannen. Växlingen mellan värmen och våldet i kombination med isoleringen gör att skildaden mellan gott och ont luckras upp och tillslut uppfattas våldet som en kärlekshandling.

Anpassning: Kvinnan anpassar sig sedan för att klara situationen men så småningom för att kunna överleva. Att hon anpassar sig menas inte bara att hon gör som mannen säger utan hon börjar också se sig själv med ”mannens ögon”. Hon ser ner på sig själv på det vis han gör och det han uttrycker att hon är – är sant.

Detta kom vi in på på fikat. Jag förklarade det för min saknade vän och hon nickade instämmande och nog något oroat.

Som jag berättade ovan så stämmer det bra in på mig – därför är denna bok så fascinerande för mig. Den ger mig kraft att förlåta mig själv för de skuldkänslor som jag inte ska ha.